Välkommen till vår musikblogg

Nyheter från Musikbiblioteket, skivtips och recensioner, kanske inlägg från gästbloggare eller experter, nyhetslistor, m m, det är något av vad vi tänkt fylla den här bloggen med. Och naturligtvis är du välkommen med kommentarer!

/Ingemar

Jag minns mitt 00-tal: 2006

2006 var ett bra musikår. Några exempel på det kommer här:

 

Basement jaxx – Crazy itch radio. Med risk för att verka tjatig: de gör det igen! Take me back to your house är en av få låtar som vinklar upp mina mungipor hur långt nerdragna de än var från början. Jag blir som en spratteldocka; det GÅR inte att sitta still!

 

Jarvis Cocker – The Jarvis Cocker record. Pulp-sångaren släpper soloplatta. Något mindre ösigt, något mer medelålders men likväl i högsta grad hörvärt!

 

Hot chip – The warning. Hypnotisk indierock med mycket elektroniska inslag. Det känns som att de håller tillbaka en massiv energiansamling till förmån för det minimalistiska uttrycket. Resultatet blir sällsynt, intressant och sällsynt intressant. Till och med att städa badrummet blir njutbart när man gör det till And I was a boy from school.

 

Koop – Koop islands. I min värld blir bevisligen det mesta bättre om man slänger ut akustiska instrument och slänger in elektroniska. Det blir extra uppenbart när det gäller Koop. Jazz är vanligtvis inte min grej, men när jazz låter som Koop så är det definitivt det! En av detta årtiondes absolut gladaste och mest stämningshöjande låtar är Come to me där den japanska sångerskan Yukimi Naganos spröda röst förmedlar känslan av blommande körsbärsträd, flotta 40-talsfrisyrer och väcker en önskan om att kunna dansa lindy hop. En annan gästsångerska är norskan Ane Brun, som medverkar på den franskdoftande (landet alltså, inte brödet), vemodiga Koop island blues.

 

Morrissey – Ringleader of the tormentors. Enslingen från Manchester gör 00-talet till sitt årtionde genom att släppa ännu en skiva. Bäst är helt klart You have killed me men även Life is a pigsty och The youngest was the most loved har sina poänger – hur kan man exempelvis INTE gilla en låt där en barnkör sjunger There’s no such thing in life as normal?? Textmässigt håller gamle Moz lika hög standard som vanligt, men det smärtar mig att säga att han HAR släppt bättre plattor rent musikaliskt.

 

Resten av 00-talet kan du läsa om här: 2000, 2001, 2002, 2003, 2004 och 2005.

 

/Maria B

Jag minns mitt 00-tal: 2005

Efter 2004 kommer 2005.

 

Franz Ferdinand – You could have it so much better. Förväntningarna var höga när FF:s andra platta var på G. Men jag kunde andas ut; de fortsätter på samma spår som tidigare och de gör det bra! Suggestivt svängiga Outsiders är kronan på mästerverket.

 

Jenny Wilson – Love and youth. Jenny, Jenny, Jenny… Fantastisk röst, märkliga melodier och en sprudlande, musikalisk uppfinnigsrikedom. Som en Ernst Billgren-tavla, fast ljud. Årets bästa!

 

DK7 – Disarmed. Elektroniskt, saktmodigt och energiskt. Dystert men med driv. Jag får en inre bild av ett mörkt rum, en mjuk soffa och en tung doft av patchouly-rökelse.

 

Saint Etienne – Tales from Turnpike house. Coctailgenierna gör det igen. Även den mest eländiga novembermorgon svävar jag till jobbet på lätta fötter till tonerna av Sarah Cracknells vänliga stämma som sakta smeker min komatösa morgonhjärna till liv.

 

The Legends – Public radio. Detta svenska indieband är dovt och fluffigt på samma gång. Mjukt, mörkt, melodiöst och mysigt. Och så svänger det!

 

Resten av 00-talet kan du läsa om här: 2000, 2001, 2002, 2003 och 2004.

 

/Maria B

Jag minns mitt 00-tal: 2004

…och så var det 2004.

 

Air – Talkie walkie. Surfing on a rocket och Universal traveler gör denna skiva till en av 2004 års absolut bästa. Air är oslagbara när det gäller att passa för alla stämningslägen.

 

Blonde redhead – Misery is a butterfly. Drömskt, distat, dystert men inte deppigt. Inte helt olikt Cocteau twins.

 

Morrissey – You are the quarry. Äntligen! Efter sju års ”semester” släpper Morrissey nytt. Denna skiva anses av många som hans bästa. Jag vet inte om jag håller med om det, men som jag skrev tidigare om ett annat band; hans lägstanivå slår de flesta andras normalläge med hästlängder, så givetvis innehåller den ett otal mästerverk. Mina favoriter (idag) är First of the gang to die, Let me kiss you och How can anybody possibly know how I feel?.

 

Franz Ferdinand – Franz Ferdinand. Det var kärlek vid första öronkastet när jag hörde bandets låt This fire på MTV. Blandningen av indie och clubmusik är oslagbar; FF  lyckas fånga något inuti mig som gör att bröstkorgen liksom snörps ihop på ett (paradoxalt nog) väldigt behagligt vis.

 

Resten av 00-talet kan du läsa om här: 2000, 2001, 2002 och 2003.

 

/Maria B

Jag minns mitt 00-tal: 2003

Dags för några axplock från 2003 års albumskörd!

 

Basement jaxx – Kish kash. Dags för en ny skiva av house-hysterikerna till min enorma förtjusning. Vardagsrumsgolvet lever farligt när Cish cash slumpas fram av mediaspelaren.

 

Nigel Hayes – It’s your move. Jag konstaterar nöjt att ännu en favorit släpper nytt detta år. Hayes fortsätter i samma stil som tidigare; svalt, svängigt och innovativt.

 

The knife – Deep cuts. Ännu några musiker som väljer den elektroniska vägen. Jag gillade Karin Dreijer i Honey is cool men ännu mer i The knife. Sommaren 2003 lyssnade jag så mycket på Deep cuts att CD-skivan nästan blev svajig som ett utnött kassettband.

 

Komeda – Kokomemedada. Bandets tredje skiva präglas av samma smarta, kringelkrokiga pop som de tidigare. Om Povel Ramel hade varit 40 år yngre och avantgardistisk indiepopare hade han troligen låtit såhär.

 

Sagor & swing – Allt hänger samman. Det här är… intressant. Det låter som om Björn J:son Lindh (Brusa högre lilla å) och The Doors jammar ihop i en skogsglänta med regnbågsfärgade träd. Man blir upprymd och rofylld på samma gång.

 

Klicka på årtalen för att läsa om några av 2000, 2001 och 2002 års skivor.

 

/Maria B

Jag minns mitt 00-tal: 2002

Några favoriter från 2002:

 

Division of Laura Lee – Black city. Jag är normalt inget fan av den här typen av musik, men då och då hittar jag ett band som får till precis rätt kombination av förlösande aggression och melodiös energi för att det ska tilltala min annars rätt så mjäkiga hörselnerv.

 

Doves – Last broadcast. Woho, genierna producerar mer! Bandets andra skiva är lika bra som den första.

 

Embassy – Futile crimes. Synthpop med vemodig touch. Lättlyssnat men inte lättviktigt.

 

Rita Mitsouko – La femme trombone. Detta franska band personifierar ordet ENERGI. Jag begriper ingenting av vad de sjunger, men vill sjunga med ändå. Lite Nina Hagen-känsla tycker jag. Lika anarkistiskt men mer melodier och mindre punk.

 

Klicka på årtalen för att läsa om de bästa skivsläppen år 2000 och 2001.

 

/Maria B

Jag minns mitt 00-tal: 2001

Odyssén genom 00-talets musik fortsätter med 2001.

 

Air – 10000 Hz legend. Åh, Air, jag kan inte höja dem nog mycket till skyarna! Visst har de släppt bättre album än detta, men deras lägstanivå är ändå skyhög jämfört med många andra. Svävande, drömmande, blasé men inte oengagerat eller ytligt.

 

Basement jaxx – Rooty. Återhållet vansinne är det enklaste sättet att beskriva Basement jaxx musik på. Hypnotiskt, hysteriskt och exotiskt på samma gång. Bästa spåren tycker jag är Romeo, Where’s your head at och Do your thing.

 

Nigel Hayes – (…but is it art). House när den är som bäst. Coctailluftig och svängig utan att vara intetsägande. Easy listening blir en komplimang när man säger det om Hayes musik!

 

Pulp – We love life. Även om detta inte är deras bästa platta så måste givetvis husgudarnas senaste skivsläpp få en plats här. Pulp, vars popularitet kulminerade med Different class från 1995, uppvisar här en provkarta av sin genialitet; snillrika texter blandat med omväxlande dunkla och medryckande melodier.

 

Röyksopp – Melody A. M. Den norska electronicaduon släpper detta år sin första skiva och det med besked. Eple är väl den låt som är mest känd, men hela albumet andas solig lövskog, hög luft och dry martini!

 

Här kan du läsa om mina musikfavoriter från år 2000.

 

/Maria B

Jag minns mitt 00-tal: 2000

 När vi går in i ett nytt år, och ännu hellre ett nytt decennium, så ska ju alla möjliga aspekter av det vi lämnar bakom oss summeras i alla möjliga forum. Biblioteket kan förstås inte vara sämre, så därför har jag utnämnt mig till Summerare av 00-talets musik. I varje fall den musik som jag själv tycker om, och som dessutom finns att låna här på stadsbiblioteket. Urvalet kan således tyckas en aning begränsat, men håll till godo ändå!

Jag går ut hårt med det bästa från det nya millenniets första år: 2000.

Teddybears Sthlm – Rock’n roll high school. Det forna hardcorebandet släppte in elektroniska instrument i musiken och blev en ny favorit för mig. Gillade särskilt Automatic lover och Ahead of my time.

 Saint Etienne – Sounds of water. Jag får alltid något glasartat i blicken när jag hör S:t Etienne; på tonerna flyter jag iväg till ett luftigt och vänligt land där alla ser 60-talssvala och eleganta ut som sångerskan Sarah Cracknell. Detta album är inget undantag.

 Placebo – Black market music. Denna skiva snurrade i CD-spelaren många kvällar av djupsinniga samtal då Brian Molkos såriga röst var som ett soundtrack till våra miserabla liv. Taste in men och Haemoglobin är de låtar som fastnat hårdast.

 PJ Harvey – Stories from the city, stories from the sea. Utan konkurrens årets bästa skiva! Håren reser sig i nacken och för varje spår tänker jag att det omöjligt KAN bli bättre än så här, men så fort nästa låt börjar blir jag överraskad; den här är ju ÄNNU bättre!

 Goldfrapp – Felt mountain. Triphopen har kanske större och mer kända representanter i t ex Tricky, Portishead och Massive attack, men Allison Goldfrapp, som bl a har jobbat med Tricky och Orbital, är helt klart värd en plats i genrens Hall of fame!

 Doves – Lost souls. Vemodig britpop som sög sig fast i min själ och gjorde mig beroende av de samtidigt sorgsna och svängiga melodierna. Ibland när man stöter på något riktigt bra är det svårt att definiera varför det är bra; med Doves är det så. De är bara omistliga, helt enkelt!

 Covenant – United states of mind. Mullrande, ljusmörk elektronisk musik som fyllde ett hål i min musiksmak om vars existens jag bara hade en vag aning. Jag pendlade till Stockholm under första halvan av året och många var de tågresor som kändes kortare när att det förbiflytande landskapet ackompanjerades av denna skiva.

 Imorgon: min högst subjektiva åsikt om vilka som var de bästa skivorna 2001.

/Maria B

Skivor, skivor, skivor

Ta min vals – Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen. På svenska.

Manic Street Preachers: Journal for plague lovers. Deras predikan fascinerar mig. Följ med i texterna för en helhetsupplevelse.

LÄNK: http://www.youtube.com/watch?v=L5jcqIMuIc4

Kate Royal: Midsummer night. Än så är det lång tid kvar innan rönn i blomma står men denna sångerska är lika förtjusande att lyssna till när som helst.

LÄNK: http://www.youtube.com/watch?v=CzS1kQPy_1I

Youn Sun Nah: Voyage. Med en röst lika smidig och tänjbar som Barbara Streisands och ”visk-prat-sång” som Marilyn Monroe uppbackat av U. Wakenius, L. Danielsson m fl.

LÄNK: http://www.youtube.com/watch?v=rurlM0e3c_s

Alice in Chains: Black gives way to blue. Svajjiga gitarrer likt stora getingsvärmar och intervallsång. Tät och robust grunge.

LÄNK: http://www.youtube.com/watch?v=SBcADQziQWY

/Annika

Lite ny musik

Placebo: Battle for the sun. Min favorit i den här omgången. Tyngd, rytm och röst att återkomma till.

SE LÄNK: ”Placebo live at the Pinkpop Festival 2009 in the Netherlands”  

Local Natives: Gorilla manor. En egensinnig men lite lättsammare ljudbild.

SE LÄNK: ”Local Natives perform their single Airplanes on BBC Radio 1 Live In Session from Maida Vale.”

Deportees: Under the pavement – the beach. En grupp från Norrland. ”Turn back time” gör mig rörd.

SE LÄNK: ”Deportees plays the song ”Turn back time” live on TV4 Nyhetsmorgon from the album ”Under the Pavement – The Beach” ”

Muse: The resistance. Snyggt.

SE LÄNK: ”Uprising ”

/Annika

Skivtips

Under de senaste månaderna har vi inte kunnat köpa så många nya cd-skivor då anslaget tryter. Vi ser fram emot ett nytt år och nya pengar! Men några nya/relativt nya tips bidrar jag med:

Arctic Monkey: Humbug. Missa inte detta helgjutna rockalbum. Allt på plats men långt ifrån tråkigt för det. Av flera recensenter framhållet som ett av årets bästa.

Thus: Owls: Cardiac Malformations. En nypa Sinead O’Connor, en nypa Björk, lite storskog och vind.

Arvo Pärt: In Principio. Verk för kör och orkester. Avskalat, starkt och suggestivt.

Al Andaluz Project: Deus et Diabolus. Tidlös musik från Iberia halvön med spansk-arabiska traditioner, en religiös och kulturell korsväg:

My heart has been adopting manyfold appearances

It is the monastary for christian monks

or the temple for idols

or the Ka’aba for the circle of pilgrims

the tablets for the Tora or the pages for the Koran

But wherever the caravan may bend its steps

Love is my religion.

by Ibn Al-arabi

/Annika